"Frisco" var sex månader första gången jag såg honom, och jag föll handlöst. "En sådan ville jag ha!" Han var lätt att se, för på den allra första utställningen stod han som en staty helt stilla i ringen. Jättesnygg - men några rörelser gick inte att se - för han rörde sig inte alls! Det var en cockerutställning och jag jobbade som ringsekreterare. Domaren var lika förtjust som jag, hade velat ha honom som sin BIS-valp - men det gick ju inte. Några rörelser hade hon ju inte fått se. Jag såg honom två gånger till, när han var nybliven junior. Han rörde sig liiiite mer, men inte var det mycket. Men precis lika snygg var han! På den tiden var jag redaktör för Cocker Tidningen och i samband med årsboken skulle jag göra Inger Ivarsson, kennel  Westerners annons. När jag skickade tillbaka annonsen för korrekturläsning så skrev jag även några rader att om hon någon gång fick fram någon som liknade Frisco så var jag väldigt intresserad. Dagen därpå ringde telefonen... Det var tur att jag satt ner när jag blev erbjuden att överta honom!

Han kom till oss när han var 12 månader, och det är någonting som jag tror att varken jag eller Inger har ångrat. Jag fick en underbar sällskapshund, och när han sedan fattat att detta med utställningar var kul, även en helt underbar utställningshund! Inger fick se honom matchad på ett helt annan sätt än vad hon hade möjlighet till - och vi fick dessutom varsin väldigt god vän i varandra!

Frisco var bland de tio vinstrikaste cockrarna under många år och blev även Årets Utställningsveteran 2000. Han är en hund som har betytt oerhört mycket för mig, men även för aveln då han lever vidare i många cockrar runt om i världen. Frisco blev närmare tretton år gammal.